Far åt helvete, Daniel Lindström.

Jag har shorts på mig whenever and wherever I want och då kan du sitta och svettas där i dina långa jävla modepaltor. Jag fattar inte vad det är med långbyxor som visar respekt gentemot sina medarbetare. Ett par militärbyxor, "funkar både på jobbet och på fest", känns så jävla E-Type men det lirar tydligen mer än ett par shorts i Daniel Lindströms värld. Men kvinnors ben vill han se, gärna lite för mycket. Han kan fara åt helvete ändå.

Ändå.

The sign said: Long haired freaky people, need not apply!

Hur fan visste Calle Schulman att denna pose var "det nya svarta"? Det är patentansökningsrace just as we speak.

You're above and beyond me.

Tre snabba inlägg på två dagar. Here we go!

Tränade fotboll nyss. Härlig känsla när allt klaffar.Inte lika härlig känsla att skriva det här dock. Detta blev ju pajigt. Men har det tagit en del av min tid så tänker jag fan avsluta det.

Kändes bra när jag skrev rubriken. FIASKO!

Lite tankar och skit.

Jag ska köra ordentligt nu. Kanske t.o.m. offentliggör denna blogg någon gång i framtiden. Men först ska jag se om jag kan hänga i. Kanske slänga upp en bild då och då, live-blogga i rörelse och så vidare. Det brukar alltid vara någon sorglig liten fan som läser det. Nu är det bara för mig, och Patrik. Om han nu börjar blogga igen vill säga. Annars skiter jag nog i det också. Finns en fantastisk liten berättelse om en lampa på hans blogg. Den hittar ni HÄR.

Det var nog det.

En nystart.

Ännu ett år har gått oss förbi och jag ska inte summera det på något sätt. Det är inte vad det här handlar om. Jag måste hitta tillbaka till något som jag inte ens är säker på att jag har haft. Självdisciplin. Vi kanske kan slänga in lite självkännedom där också. Jag vet inte. Detta är inget "feeling sorry for myself"-inlägg så ska inte gå in på det alls. Jag kanske snuddar vid det längre ner, who the hell knows?

Sitter och plitar på hemtentan som jag inte kommer någonvart med alls. Det enda jag faktiskt fått ihop är de här raderna ni nyss har läst. Kommer på mig själv med att det bara är jävligt patetiskt av mig att anta att någon faktiskt läser det här, men egentligen skriver jag nog enbart av eget intresse. Det där är också skitsnack. Vet inte vad jag söker med det här alls. Lägger ner det nu och återgår till julmusten för "här blir fan inga barn gjorda" som en gammal man säkert skulle sagt. Arbetarklass bör läggas till, en gammal man av den goda arbetarklassen kanske skulle säga det, men vad. fan. vet. jag?

Guess who's not gonna get some tonight.

Betalade nyss en räkning på 3405:-. Detta innebär att jag just nu sitter på typ 107:- resten av månaden. Jag är mycket, men fan ingen ekonom. Benne fyller år den 16e, Sebbe vill gå ut i helgen, dessutom är det juletider. Blir till att snickra till några smörknivar. This. Fucking. Sucks.

Är ensam också. Min nya roomie är ute på äventyr. Jag spelar tv-spel och känner mig precis lika ynklig som världen utanför ser mig. Hälsan har jag i alla fall. Tur är väl det. Trillar väl av pinnen snart om det ska fortsätta i den här takten.

Den här staden dödar dig, for real, när du är ung.

On the flip side.

Konstigt att saker man älskade bara sugs ur ens kropp tillsammans med en gnutta livsglädje så fort man flyttar. Min hypotetiska väg till framgång här i Uppsala är allt annat än spikrak. Jag är nöjd bara jag får känna ett kort asfaltsparti under mina fötter.

Jag har inte tränat på säkert en dryg månad. Jag är inte sugen. Det är inte kul. Förr var det kul. Med stora, starka, stolta BK Halna. Det var tider det. Springa. Sikta. Skjuta. Smeka. Supa. Futsal är igång också. Med grabbarna. Den blonda lockiga pojken med den aviga tekniken, men som ändå glimrar till gång på gång. Den obarmhärtiga glimten-i-ögat-jargongen i omklädningsrummet. Pizzan på Amanda minst fem gånger i veckan.

När Töreboda var mitt nu, avskydde jag det. Nu är jag för stolt för att känna efter. Kid och Läderlapp kommer upp snart i alla fall. Då blir det boys night out och Uppsala får låsa in sina döttrar för en helg.