Konstigt att saker man älskade bara sugs ur ens kropp tillsammans med en gnutta livsglädje så fort man flyttar. Min hypotetiska väg till framgång här i Uppsala är allt annat än spikrak. Jag är nöjd bara jag får känna ett kort asfaltsparti under mina fötter.
Jag har inte tränat på säkert en dryg månad. Jag är inte sugen. Det är inte kul. Förr var det kul. Med stora, starka, stolta BK Halna. Det var tider det. Springa. Sikta. Skjuta. Smeka. Supa. Futsal är igång också. Med grabbarna. Den blonda lockiga pojken med den aviga tekniken, men som ändå glimrar till gång på gång. Den obarmhärtiga glimten-i-ögat-jargongen i omklädningsrummet. Pizzan på Amanda minst fem gånger i veckan.
När Töreboda var mitt nu, avskydde jag det. Nu är jag för stolt för att känna efter. Kid och Läderlapp kommer upp snart i alla fall. Då blir det boys night out och Uppsala får låsa in sina döttrar för en helg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar